Ett nytt försök
Tänker att jag ska börja blogga så smått igen... Har sagt det innan också men då har jag tappat det igen... Tänker att jag mår bra av att skriva, reflektera och kanske höra ifrån andra.
För snart exakt ett år sedan bröt jag foten, jag har aldrig brutit något innan trots att jag jämt och ständigt ramlar. Jag bröt tre ben i mellanfoten, i ett tappert försök att försöka slå bort faktum att jag faktiskt brutit foten smorde pappa febrilt min fot med voltaren (innan vi kom till sjukhuset) jävlar vad han smorde, men det hjälpte inte... På akuten trodde de nog inte på mig, men när röntgenbilderna kom blev de mycket trevligare och mer omtänksamma. Jag gipsades och fick stränga order om att inte stötta på foten alls, det är ju lätt, för en person med fullt fungerande muskler. När jag skulle in i pappas bil och inte kunde ställa mig upp på ett ben fick jag käftsmällen ” använd nu ditt friska ben, annars får du stanna kvar här”. Jag kände mig så liten, 30 år och nertryckt i skorna, som om jag inte ville använda mitt ”friska” ben, som om jag hemskt gärna ville stanna på sjukhuset för att jag inte kunde klara mig själv. Pappa stod förtvivlat bredvid och såg på, hjälplös och ledsen.
Hur klarar sig en muskelsjuk människa med ett ben mindre när man knappt klarar sig med två?
Jag fick bo hos mamma i 10 veckor, rullstolen kom dagen därpå. Likaså special toalett och andra hjälpmedel som skulle behövas. Efter att gipset togs bort väntade intensiv och jobbig rehab, det tog lång tid att komma tillbaka, efter två månader i rullstol var musklerna väldigt svaga.
Ett år efter känner jag att jag är tillbaka igen, det tog lång tid, men det var en nyttig upplevelse.
Vi har fått en ny familjemedlem, eller ja, ny och ny, iaf ny sedan jag skrev här sist. Min Ines, älskar henne mest!
