Vissa människor är födda med drivet eller viljan att bli chef, tror jag iallafall. Jag är inte det, jag tycker om att vara en i mängden och följa direktiv, jag vill inte ha mer betydelse än någon annan. För det är ju så, att chefer har en större betydelse än andra, och en del chefer tycker tillochmed att de är mer betydelsefulla än andra...Nu har jag alltid haft turen att ha underbara chefer, men det är ändå något jag tänkt över. det är ju beundransvärt när människor har det drivet som krävs. Men så har jag observerat chefer, de lixom håller sig till varandra på jobbet, de fikar för sig själva, de äter lunch för sig själva, är det för att de har en förståelse för varandra eller? Känner de sig tryggast när de är med "jämnlika"? Och är det likadant med människor som är "under"? jag vet inte, jag vet bara av att jag fachineras av det sociala spelet som pågår varje dag mellan olika människor. På ett sätt äcklas jag av det och på ett sätt kan jag förstå det...intressant det där!
Nåja, dagarna flyter på och "sommarlovet" är snart slut. Politikerna tycker ju att vi studenter bara latar oss under vårt långa sommarlov, och fy tusan vad det gör mig arg. Verkligheten ser ut på ett helt annat sätt; man pluggar 100% på terminerna, sen JOBBAR man hela sommaren och julen (om man nu har sån tur att man ens fått ett jobb). semester- vad är det? Det längsta jag har varit ledig denna sommaren är innan jag börja jobba (5 dagar)... Nu är jag galet tacksam att jag har ett jobb, men det känns skit att folk tror att man slappar...
De senaste dagarna har jag inte riktigt kännt mig på topp, jag har haft rätt mycket ont och vatt galet trött å lite ledsen, men jag skyllet det på att jag faktiskt jobbat hela sommaren, I NEED A BREAK!