lgmd

På tisdag är det dags, andra mötet med teamet på Sahlgrenska... Mina förväntningar är höga fast jag kanske borde dämpa dem. Samtidigt infinner sig den där rädslan. Rädsla över eventuella besked efter blodprovet som jag tog för ett (!) år sedan. Rädslan över att få reda på från en professionell att jag blivit sämre, för så länge jag kan mota bort alla tankar och känslor om min svaghet, finns de inte. 

 

Jag har alltid haft en förmåga att förtränga eller förlöjliga mig själv eller ja, vad man nu ska kalla det. Det finns alltid en tanke i mitt huvud om att jag inbillar mig att jag är sjuk, att jag inte har förmågan (alltså lärt mig) använda mina muskler som andra gör. Jag tänker mig att jag visst skulle kunna resa mig upp från golvet men att jag bara inte har lärt mina muskler hur de ska göra. 

 

Hursomhelst, inför mötet behöver jag gaska upp mig. Jag är vanligtvis inte en människa som inte står på mig eller vet vilka rättigheter jag har. Jag brukar kunna för min egen talan men när det kommer till sjukdomen blir jag en liten flicka igen. Jag känner mig svag och hjälplös. Jag upplever också att det är svårt att begära saker när jag inte vet vilka möjligheter det finns. Ska jag kräva en ny muskelbiopsi när det kanske finnS andra, snällare metoder för att komma fram till en diagnos.