Oro, den ständiga oron....
Jag lider av ständig oro, jag är ständigt orolig för vavdagagssaker och oron har blivit en del av min vardag. Igår skulle vi ha personalfotografering på skolan. Detta har jag oroat mig för sedan ett par veckor tillbaka och peaken av oron hade jag kvällen innan, jag låg vaken till kl 2 brottandes med mina tankar. Oron rörde ovetskapen om var jag skulle bli placerad på fotot, jag kan inte komma upp på en stol och stå längst bak, jag kan inte heller komma upp på bänken som rad två ska stå på, jag vill inte sitta längst fram på fotot av rädsla för att ha svårt att resa sig från stolen, mitt enda alternativ var alltså att stå på raden näst längst fram där man fick stå på golvet... När man inte är sjuk i musklerna kan detta nog vara rätt svårt att förstå och det finns säkert någon som Tycker jag är löjlig för att jag inte vill visa att jag är sjuk, det är helt ok, men jag tänker att de situationer då jag kan slippa visa mina svagheter väljer jag. Och så kommer den där skammen, skammen över att jag skäms... Och så det dåliga samvetet över att jag skäms över att mig och en sjukdom som jag inte är ensam om. Jag kunde hur som helst inte få ordning på oron förrän Min kärlek kom hem, han var givetvis förvånad över att jag låg vaken och när han lyckades lirka ur mig vad det var så sa han " men Cilla, du kan väl bara gå dit 5 minuter innan och be fotografen om att placera dig på golvet och om hon inte kan det så tycker jag att du ska gå där ifrån". Och det var en sån befrielse när han sa det, att jag kan välja att gå där ifrån och skita i fotot.... Jag var nervös ända fram till lunch nästkommande dag ändå sedan gick jag dit 5 minuter innan och det var inga problem... Undar hur mycket energi jag la på oron för detta fotot, hade varit intressant att mätq om man kunde.
Idag skulle vi iväg och äta lunch ute, hela skolan, då var jag orolig för var jag skulle sitta, vad det var för stolar, hur höga de är, om borden är stabila så att jag kan trycka emot när jag ska resa mig, om jag kan lyckas placera mig längst in utan att någon sitter bakom mig så att jag kan slappna av etc etc.
När jag går på toa och inte lyckas resa mig upp på första försöket får jag panik! Jag löser det alltid på något sätt, men det är ju också en oror.... åka kollektivt ska vi inte ens tala om...
Ni fattar grejen... Oron...
Jag har med spenderat en star del av mitt liv med att oroa mig för precis det du beskriver. Behöva resa sig upp, smussla vid trappräcken för att kunna dra sig upp och låtsas att ingen ser hur dåligt man gick. Länge hasade jag runt med två kryckor men var livrädd om det båset ute för då riskerade man ramla. Och upp kom jag ju inte. Jag är med enormt envis men personligen var det en enorm lättnad att börja använda rullstol. Mycket oro försvann även om det kändes som alla stirrade i början. /anna