Har haft rätt många sena kvällar/nätter då jag inte kunnat sova på sistone, jag brukar alltid somna som en stock så fort jag lägger mig, men den senaste tiden har jag haft svårt att sova, många tankar som far runt. Jag blir så irriterad på mig själv, jag förstår inte riktigt hur jag funkar lixom. Just nu tänker jag mycket på den jävla kärleken. Givetvis vill jag träffa någon att älska och som älskar mig, i samma sekund som jag tänker det så tänker jag att det inte är någon som vill ha mig, ingen vill väl ha en tjej som har en muskelsjukdom, att det lixom inte skulle vara värt det för den personen, och om det nu mot förmodan skulle det, så skulle jag behöva vara bra jävla snygg för att väga upp, och utseendet kan jag ju inte göra så mycket åt heller.
Varför tänker jag så här? Har jag så sjukt kass människosyn att jag tror att alla människor är så ytliga? Jag vill ju inte att det ska vara så, och om jag tänker logiskt så VET jag ju att det INTE är som jag tänker.
Eller är jag helt enkelt fullkomligt livrädd för att kasta mig ut i den otäcka världen av singlar på jakt, så jag tänker att ingen vill ha mig och så behöver jag inte lägga energi på det.
Allt är den jävla sjukdomens fel, eller är det? Hade jag varit lyckligare utan den? Hade jag haft färre problem utan? Nix, förmodligen inte. ! ?
Någon annan syn på det hela som kanske kan påverka/ändra mina tankebanor!?
Kärlek*
Kommentarer:
Kommentera här:
Liknande tankar om det och har lagt det lite åt sidan så får man se vad som händer. Men samtidigt är det inte så man ska göra för då lär det inte hända något.
Jag upplever det iaf som att man är väldigt ynklig av sig och tänker dåliga tankar om sig själv och hur andra ser på en. Men eftersom vi inte går under det normala så kan inte situationen bli normal anser jag. Man får lära sig att leva med det, sen kommer inte jag acceptera lgmd.
Enormt j-vla irriterande sjukdom iaf när man blir sämre med tiden och aldrig ha känsla att nu är det stabilt.
Antal problem i livet skulle nog vara ungefär lika många utan som med, bara att det är mer komplicerat.
Klyschan att det är enbart det inre som räknas är inte sann även om det låter väldigt bra för när det kommer till kritan är det faktiskt första intrycket som gör att man kommer in på "det inre". Sen att man har ett dåligt utgångsläge gör att man måste jobba hårdare för att komma till det skedet. Ibland när man vart på krogen har man fått kommentarer som att va fin man är oavsett rullstolen, men det stannar där =P
Så här kan man känna sig: http://www.youtube.com/watch?v=22INCfJIoX4 så vänder man på det kanske krogen inte har det bästa innehållet.