Vänskap*
Man står där, känslan av att vara utblottad, nästan naken kryper sig på och man känner sig dum.
I mina vänskapsrelationer är det viktigaste för mig att min vän mår bra och jag vänder mig nästan utochin för att det ska vara så, i min värld finns det inte många gränser för vad man gör för en vän, och jag tror att det är så för de allra flesta. Men någonstans tar energin slut, jag känner att det finns inget mer jag kan göra, jag har försökt, och försökt och försökt, men jag får ingen respons, jag får inte ens en liten liten hint om att jag är omtyckt utan känslan av att jag är ivägen bara växer sig större. Och då är det kanske så, att jag själper mer än jag hjälper och borde ta ett steg tillbaka. Men varför kan du inte bara säga det då? Jag tycker att du borde se min välvilja, eller ser du mig bara som ett pain in the ass? Det gör ont, det gör mig ledsen. Men jag har kanske för höga förväntningar? Vad hände mer behandla dina medmänniskor så som du själv vill bli behandlad?
Det kanske är dags för förändring?
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I natt drömde jag att jag va kär, vet inte i vem. Men det är en fin känsla som jag kanske saknar!?
Nu tror jag att jag ska ringa min underbara vän och höra om hon vill ha beök, kan inte vara så kul att ligga i en sjukhussäng i över en vecka...
Önskar er en härlig helg
Kärlek*