Idag har jag (läs mamma) betalat in handpenningen för afrika resan och det känns stort, jag har under en tid kastats fram och tillbaka i mina tankar; ska jag åka, ska jag inte åka, vågar jag, vågar jag inte, jag klara det, jag klarar inte det... Fram och tillbaka i loppet av sekunder. Jag har rest en del innan, men aldrig till afrika, aldrig utan någon väldigt nära vid min sida eller väntande på mig. Jag bestämde mig förra veckan, när en av mina lärare ringde och på ett mycket fint och värdigt sätt ifrågasatte om jag skulle klara av det. Jag ska visa mig själv och alla andra att jag klarar av det, kanske inte på samma sätt som de klarar det, utan på mitt sätt, på mitt unika sätt som inte många förstår sig på men som är så självklart för mig! Jag vill visa att det går att jag är stark, men jag vill också visa mig själv att jag inte behöver vara rädd, det finns alltid fina människor inom räckhåll som vill ge mig en hjälpande hand och jag ska inte skämmas för att jag ber om den hjälpande handen. För jag är livrädd, jag är livrädd att jag ska bli sjuk för jag blir så svag då, jag är livrädd att jag måste ge upp, jag är livrädd. Men jag vill övervinna min rädsla!
Och framförallt vill jag inte sitta och titta tillbaka och ångra att jag lät den här chansen passera, SÅ jag åker till Afrika i 5 veckor och blandat med mina känslor av rädsla känner jag ett behagligt pirrande i magen, som jag ser fram emot detta äventyr!
Kärlek*
Kommentarer:
Kommentera här:
Nu blev jag alldeles tårögd... är så glad att du ska åka! Du är så fantastiskt modig och jag tycker du är så bra som gör det fast det känns läskigt! Men det är verkligen som du säger att det finns så mycket fina människor omkring dig som mer än gärna vill hjälpa till bara du låter dom göra det och guidar dom i vad du behöver hjälp med. Stor, stor, varm kram och massor av kärlek! <3