Dagen började bra iaf, gick till jobbet i strålande solsken. Vi började med möte och till min förskräckelse såg jag en person som jag verkligen inte ville se, en människa, återigen en man som gjort mig fruktansvärt illa, som satt sin signatur i form av ett stort ärr i min själ. Man brukar skojja om att man får panik, men när jag såg honom fick jag verkligen panik, hjärtat slog dubbla slag, det blev svårt att andas, händerna började okontrollerat att skaka och tårarna brände innanför ögonlocken. Efter mötet gick jag tillbaka till min plats och försökte att lugna ner mig, kroppen har varit på helspänn hela dagen på jobbet, (förr hade jag stora problem med sk "torgskräck" något jag genom många timmars samtal på BUP arbetade bort) men idag kom den tillbaka. Jag svettas, jag hoppar till så fort något rör sig bakom mig, därför vill jag helst sitta med ryggen intill en vägg, jag är sjukt fokuserad på vad som finns i närheten av mig och tankarna rör sig enbart kring detta. Koncentrationsförmågan som bortblåst!
Usch, ska jag behöva vara rädd nu hela sommaren? jag vet ingenting, jag vet inte vad han gjorde där, vad ska han göra där? Varför? Fan fan fan...
Jag vet att han inte kan göra mig illa fysiskt längre, men anblicken av honom river upp allt det jag har byggt inom mig.
Kommentarer:
Kommentera här:
En stoooor, varm, lååång, kram och massor av kärlek till dig från mig! Glöm inte bort att du är du och att ingen kan göra dig till någon annan... <3 <3 <3