lgmd

är en företeelse som ofta kommit tillbaka till mig. Det jag menar med detta begrepp är att jag har alltid skämts över att vara svag, att jag inte kan göra saker som alla andra och att jag ibland måste be om hjälp. Jag skäms helt enkelt över det som är en del av mig, över det som gör mig till den jag är och detta i sin tur gör att jag skäms över att jag skäms över mig själv och min sjukdom. Genom att jag skäms över mig så säger jag ju indirekt att min sjukdom är något fult, något som är tabubelagt. Och detta säger jag då inte enbart om mig själv, utan jag säger ju faktiskt indirekt att det är något fult med att ha ett handikapp, och det är ju faktiskt inte det jag vill! Jag är i ständig kamp om att inte skämmas, och en dag ska jag vara skam lös när det kommer till min sjukdom, det är bara att jobba på det, och denna bloggen är ju faktiskt en början på den lilla resan!

Over and out!