Fredag
Är för tillfället lite orolig, har under flera veckor inte kännt mig på topp, e mycket svagare än vad jag brukar vara och orken räcker inte till. Trots briljant höjning av min soffa (av pappa) så orkar mina ben inte bära upp mig. Positivt tänkande som är en av mina specialiteér säger mig att jag bara är jätte uttråkad av att bara gå hemma, och att det bli bättre när jag börjar skolan. Men nåt annat säger mig att jag borde vara lite uppmärksam på detta, om jag lixom blir trött av att vara hemma hur trött och utmattad kommer jag inte bli då när jag börjar skolan och har en resväg på 1 timma varje väg! Fundersam*
Tänkte spinna vidare på det här med min tid under skoltiden, och mer specifikt gymnastiken!
Under gymnasietiden så skulle det ju också sättas betyg, och lärarna stod som handfallna och visste inte vad de skulle göra. De ville helst bara få bort problemet från deras händer. Under tre år på gymnasiet hade jag 3-4 olika idrottslärare och jag måste säga att de hade mycket olika tillvägagångssätt. Tillvägagångssätt:
1. Att låta vedebörande sitta i idrottshallen och titta på när de andra har idrott.
2. Ge vederbörande en bok att läsa.
3. Att ställa vederbörande i ett hörn där denne kan göra speciella övningar så alla andra kan se och undra.
4. Att ge vederbörande ett klippkort för att simma på sin fritid.
Det sista är väl det som jag under den tiden tyckte var det bästa, för jag kände personen som stod i kassan i simhallen, så jag bad henne klippa hela kortet, och vips hade jag simmat 10 ggr!
Under denna tiden kände jag att alla var emot mig, så uppror var nog det enda som jag trodde gjorde min röst hörd. Mina klasskompisar trodde att jag skolkade från idrotten, och det kändes bra för mig. Hellre visa styrka och uppror än den desperation, rädsla och ångest som fyllde mig under dessa tre år. Jag fick iallafall mitt Godkända betyg, och det lämnade mina klasskamrater i undran " hur fan klarade hon det" och " fy fan vad fuskigt".
När jag sedan kom till högskolan för att påbörja mina studier visste jag att detta kapitel var stängt sedan länge, jag var nu vuxen och ingen kunde bestämma över mig vad jag skulle göra eller inte göra.
Till min förskräckelse så fanns det givetvis idrottslektioner på schemat. Jag var snabb med att skicka iväg ett mail till idrottsläraren där jag förklarade min situation, och med frågan om jag kunde få en bok att läsa istället... Till svar fick jag: Idrotten är en obligatoriskt moment i din utbildning, du får vara med på det du kan...
Jaha, där satt man igen, trodde jag var vuxen, men återigen hade en idrottslärare fått mig att känna mig orolig och fullständigt hjälplös! Men tunga steg pallade jag mig iväg till Idrottshallen. Ett steg inne i idrottshallen och så hälsade den där känslan på igen, panik! Ut, ut, ut, kan inte andas här inne! Men med vetskapen om att om jag gick ut ifrån denna hall så skulle det stå i vägen för min utbildning, 3 timmar kunde förstöra min dröm!
Jag stannade, jag stod vid sidan under 3 timmar och tittade och kände mig som ett grönt litet monster från pluto( satt inte ner för idrottsbänkar är så låga att jag inte kommer upp från dem, och någon stol fanns där inte). Jag skrev mitt namn på närvaro listan och så var det gjort.
Oron är en väsentlig del i mitt liv och det ska jag skriva om vid ett senare tillfälle!
Nu vill jag önska DIG en Underbar och en fantastisk helg!
Love